Jag har... Inget att säga faktiskt. Fått tid hos en psykolog i början av augusti, ska grilla med packet på fredag<3, har inte sovit hemma på två veckor, Säraah har börjat spela bas och jag lär henne allt jag kan om både det och musikteori(MVGbarn är jag), Andreas flyttar snart hemifrån och jag har inte insett innebörden än. Det är andra gången han flyttar hemifrån nu och den här gången kommer han inte tillbaka liksom. Först nu slog det mig att han inte kommer bo här hemma längre. Han kommer inte vara några rum bort, och jag kommer sakna det något vansinnigt. Nicklas och jag har det bra för övrigt. Vi träffas så gott som varje dag om inte någon av oss är out of town vilket bara har hänt en gång de senaste veckorna. Midsommar spenderades med Nicklas + släktingar hos hans farmor, och det var väldigt uppskattat från min sida. Att man senare träffade folk man inte velat träffa går att bortse ifrån.

De senaste dagarna har jag ägnat nästan all fritid åt att skriva musik. Jag skickade en låt till Sara och jag fick fruktansvärt bra respons, vilket jag verkligen inte ens vågat hoppas på. Den skrevs till Nicklas faktiskt, men han har inte fått höra den än. He will, though, he will... Nu ska jag faktiskt gå och fika samt leta fram ett par strumpor eftersom det är mindre varmt för tillfället. Peace out, kan man tänka.

Imorgon har jag bara en liten lektion på morgonen där vi ska fika och utvärdera, sen är jag klar med skolan för det här läsåret. Avslutningen på onsdag dåva, men det räknas inte. Nicklas har tagit studenten och fått jägarexamen också, och som om det inte vore nog så har hans pappa och Pia fått sin bebis som fick komma hem igår. Alla är så sjukt glada i det huset nu och jag njuter verkligen av att vara där.

Jag har alltid lovat mig själv att inte bli kvar i den här staden, att jag ska flytta härifrån och leva självständigt lite varstanns. Jag skulle resa hit och dit och bo utomlands, kanske i England, några år för att sedan hitta en festlig grabb att settle down with nånstans långt härifrån. Nu har jag dock börjat inse att det högst förmodligen inte blir så, och en lätt panik sprider sig som AIDS i min hjärna. Jag älskar Nicklas, jag gör verkligen det. Och en dag när vi låg och pratade så sade jag som vanligt "berätta nåt koolt som jag inte vet". Han tänkte efter länge sen sade han "jag kommer bli kvar i Sala hela livet". Jag förstår honom, jag gör verkligen det. Han har hela sin släkt här, han känner halva stan och trivs hur bra som helst, så varför skulle han flytta härifrån? Det finns ingen som helst anledning för honom att göra det. Det har jag förstått efter den senaste veckan. Jag har blivit släpad hit och dit till farmor, mamma i Heby, träffat hans kusin och kusinsbarn och suttit på altanen med hans pappa, Pia och lille Erik och pratat och haft roligt, och jag har förstått varför man vill hålla släkten nära. Själv har jag aldrig haft nån släkt att tala om eftersom alla som fortfarande lever bor i Finland, och jag har alltid haft något litet hat inbyggt mot släkten, antagligen för att den aldrig funnits där. Jag har till och med tänkt tanken på att flytta från Sverige och sedan, när farmor(pappas sida är svensktalande och vi har alltid haft kontakt med de få som levt) inte finns kvar längre, så skulle jag bryta kontakten helt med alla resterande släktingar och börja om helt och hållet. Så hade jag tänkt. Syster och hennes familj skulle jag höra av mig till och träffa och så, och Andreas såklart, och faster. Men alla de tusen kusinerna jag har på andra sidan Östersjön och alla deras barn och alla mostrar och morbröder, dem skulle jag lämna helt.

Så hade jag planerat. Så ville jag ha det. Men så blir det inte. För jag älskar Nicklas och jag tänker inte åka nånstans utan honom. Om han vill stanna här så stannar jag också. Vi har pratat om att flytta ihop och sånt och det går verkligen bra för oss. Spenderade hela helgen med honom och vi och Madde och Niklas åkte och badade och hade fett trevligt. Hur komiskt är det inte att min Nicklas är tillsammans med en Madeleine och att hans bästa vän Niklas är tillsammans med en annan Madeleine? Hur komiskt är inte det? Seriöst.

Jag har hört att Niklas och Madde planerar att förlova sig på deras ettårsdag. Niklas hade sagt nåt sånt iaf. Det går undan för dom minsann. 7 månader tyckte jag Madde sade att dom hade varit tillsammans nu. 4 månader är det snart för Nicklas och mig. De har ett försprång ju. Fusk.

Nu ska jag gå och duscha och försöka klura ut vad Nicklas sade när han ringde för några timmar sedan. Han sade nåt om att jag skulle ringa imorgon när jag slutar och så, men jag funderar på att åka direkt till honom istället och hoppas på att han sover. Jag gillar att vara oväntad, kan man tänka.

Jo det är faktiskt sant. När jag blir stressad så blir jag helt vansinnigt kissnödig och vet ibland inte vart jag ska ta vägen. Till toan är ju en idé. Hur som helst så har jag varit duktig idag. Pluggat konstant i sex timmar, är inte det lite nämnvärt då? Va? Är det inte det? Skit samma. Jag är fett trött och känner mig feberöm i hela kroppen. Igår var häftig though, that's for sure. Jag var brak-emo och pratade knappt med någon, men insåg mot kvällen hur bajskattsarneaktig jag varit och bestämde mig för att cykla till Nicklas. Han var inte hemma, det visste jag mycket väl, men han brukar aldrig låsa så det brukar bara vara att gå in. Så det gjorde jag. Han bor i garaget för övrigt så det finns liksom inget att sno om man väljer att se det så. Jag somnade ganska snabbt, sen vaknade jag av att mobilen ringde. Nicklas var det som skulle pallra sig hem från att ha grillat med musik treorna. Fulla och glada var dom hela högen. "Sov du?" frågade han direkt. Yes det gjorde jag, så han sade bara godnatt och lade på igen typ. Efter ungefär en halvtimme kom han hem och det första han säger när han kommer innanför dörren och ser att nåt rör sig i sängen är "det är nåt som lever här inne". Full var han. Men glad blev han. Det var jätte mysigt att ligga och prata sådär mitt i natten, det var det verkligen. Mys och sova blev det sen. Jag vaknade runt halv fem av att det kröp i benen liksom. Typ restless legs syndrome, ungefär. Men det åtgärdades snabbt om sanningen ska fram för av någon anledning vaknade Nicklas. Jag tror jag låg lite för nära och omedvetet råkade taffsa lite faktiskt. Pigg blev han tydligen. Att halvsova när man har sex halv fem på morgonen är något att rekommendera ja, för det är mysigt.
Jag skulle absolut inte ha något emot att vakna så varje morgon ._.